Kyrkans byggnadshistoria

Rasbo härad och socken bär av gammalt samma namn. Det ursprungliga tingsstället var beläget vid sockenkyrkan, vilket tyder på att den varit den förnämsta kyrkan inom häradet. Från slutet av 1200-talet var "resbohundæri" prebende (pastorat som åtföljer visst biskopsämbete) för en av kanikerna vid Uppsala domkyrka.

Redan under äldre medeltiden hade Rasbo kyrka en särskilt betydelse: "I kyrckian under tornet (är) en källa murat som kallas S:te Olofs källa" berättas i en skrift från slutet av 1600-talet. Man kan därför dra slutsatsen att kyrkan tidigt varit dopkyrka och moderkyrka för åtskilliga omkringliggande socknar.

Rasbo kyrka, som är en av de största på den uppländska landsbygden, består av ett långhus med torn i väster och vapenhus i sydväst, ett kor med två korsarmar samt en sakristia, som har gemensamt tak med den norra korsarmen. De äldsta delarna av den nuvarande byggnaden är långhuset och tornet, som av planen att döma har grundlagts vid mitten av 1200-talet. Dessförinnan fanns troligen en träkyrka på platsen.

I tornet och invid vapenhuset ses smala spetsbågiga fönster som säkert tillkommit mot slutet av den gamla stenkyrkans första byggnadsperiod, dvs. slutet av 1200-talet. Till samma tid hör de relativt spetsiga gavelröstena, medan den ståtliga sydportalen torde ha tillkommit omkring år 1300.

Omkring år 1450 ersattes de ursprungliga trävalven inne i kyrkan med tegelvalv. Samtidigt byggdes vapenhuset, och tornet försågs med en hög, spetsig spira. År 1456 målades kyrkans interiör på nytt - ursprungligen fanns bara enkla dekorativa målningar i tegelrött runt fönstren - och försågs med rika ornamentala och figurala målningar.

På ärkebiskop Jacob Ulfssons tid (1470-1514) byggdes det nuvarande koret, de två korsarmarna och sakristian. P.g.a. reformationen på 1520-talet och konfiskeringen av kyrkans tillgångar blev ombyggnadsarbetena aldrig avslutade. Den södra korsarmen var därför under lång tid endast försedd med ett enkelt trätak, som först under restaureringen 1925 (se nedan) ersattes av ett murat valv.

Mot slutet av 1500-talet iordningställdes de båda korsarmarna till gravkor för socknens herrskap: det norra (förmodligen ursprungligen ett Mariakapell) för ägarna till Tomta, och det södra för ägarna till Frötuna.

Ur Rasbo kyrkas historia

År 1702 slog blixten ner i Rasbo kyrkas torn, som enligt bevarade kyrkböcker var "det största och ansenligaste på landet häromkring". Olyckan skildras på följande sätt:

"Åhr 1702 d. 8 Augusti som war den fierde stoor Bönedagen under högmessopredikan, medan kyrkoherden stood och messade: Kyrie, igenom en häftig åskioeld i brand stucken, hwilken i största hast och inom 3 tijmars tijd tornet med torntaket afbrändes, utan att dhet dämpas kunde, så att och af samma åskieslag åtskillige manspersoner, stående på lächtaren under samma torn straxt döde blefne, och åtskillige illa skadde, likwäl till all lycka blef kyrkian sielf till sina murar och hualf igenom Guds hielp och församblingens bearbetande någorlunda behållen."

Den gamla spiran ersattes av en tornhuv, som blev färdig först 1709.

År 1751 överlät grevinnan Beata Jaqueiie Ribbing på Frötuna dispositionsrätten till södra korsarmen på församlingen, med villkor att gravkammaren där skulle tillslutas och aldrig mera öppnas. Korsarmen inreddes därefter med bänkar, och en ny ingång (den nuvarande) öppnades i söder.

År 1795 den 16 juli slog blixten på nytt ner i kyrktornet, nu fyra gånger i följd, och tornhuven förstördes. En ny tornhuv (den nuvarande) tillkom först 1802.

År 1827 genomfördes en stor reparation av Rasbo kyrka. Därvid tillkom de nuvarande stora fönstren, tornet skildes från långhuset med en ännu bevarad murad vägg, västingången gjordes till huvudingång, kyrkan vitlimmades och hela inredningen målades i vitt och guld.

År 1925 restaurerades kyrkan på nytt, till stor del med hjälp av en donation av makarna Henrik och Elisabeth Söderman på Henriksberg. De medeltida målningarna togs då fram liksom de gamla färgerna på inredningen. Den gamla ingången (via vapenhuset) togs åter i bruk och tornets bottenvåning iordningställdes till gravkapell. Man installerade också elektrisk värme, belysning och en klockringningsanordning. Nya glasmålningar sattes in i korets fönster efter skisser av Olle Hjortzberg.

År 1999 återinvigdes Mariakoret i kyrkans norra korsarm. De i koret befintliga bänkarna har vridits ett kvarts varv och vänts mot öster och en altarplats har iordningställts vid den östra väggen (mot sakristian). Själva altaret är tillverkat av återanvända bänkgavlar och en bänkskiva med en inlagd korstavla i sten. Väggen bakom altaret har försetts med en Mariaikon, målad av heraldikern Bengt Olof Kälde. Intill altarplatsen står en ljusbärare i smide.

Inredning

Altaruppsatsen är av gotländsk sandsten och skänktes till kyrkan år 1649 av Frötunas ägare, riksrådet och amiralen Åke Ulfsparre till Broxvik och hans hustru Margareta Kyle till Älvgärde.

Triumfkrucifixet ovanför mittgången vid inträdet till koret är ett ståtligt arbete från 1300-talets början. Det har tillskrivits en av de franska skulptörer som vid denna tid arbetare vid Uppsala domkyrka. I samband med restaureringen 1925 placerades Kristusfiguren på ett nytt kors och uppsattes på sin nuvarande plats.

Predikstolen är skänkt av Åke Ulfsparre och tillverkad i samma material och i samma verkstad som altaruppsatsen.

Dopfunten är utförd i gotländsk sandsten och skänkt av Kyrkliga ungdomskretsen år 1950. Av den medeltida dopfunten (daterad till 1250-1300) återstår endast själva foten av starkt vittrad kalksten.

Bänkinredningen byggdes av snickaren Per Ersson 1751-52 och målades av mätser Utter från Sigtuna. Till stor del är den sammansatt av äldre bänkinredningar. Det främre partiets framskärm mot koret är daterat till 1641. Från 1600-talet stammar troligen också resterna av de herrgårdsbänkar som år 1752 ändrades för att bli lika höga som övriga bänkar i kyrkan.

Orgelläktaren byggdes 1748 av snickare Lötström och ersatte då en äldre orgelläktare.

Orgeln byggdes 1747-48 av Olof Hedlund, men fullbordades av Carl Holm i Uppsala. Den reparerades år 1776 av Söderström och år 1830 av Strand. Själva verket ombyggdes fullständigt år 1918.

Nummertavlorna (ovala) i korskyrkan inköptes 1786 från Uppsala, medan de i koret är från 1800-talets mitt.

I sakristian finns en vacker, skinnklädd gustaviansk fåtölj, som enligt traditionen skall ha tillhört Karl XIII:s drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. På västra väggen hänger en samling om 98 porträtt föreställande av biskopar, präster och vetenskapsmän. Merparten av samlingen tillkom under kyrkoherde N. Byrelius (d. 1748) tid.

Kyrkklockor

Storklockan är enligt inskriften gjuten första gången år 1583, spräckt 1708 och omgjuten år 1710 av Gerhard Meyer i Stockholm. Lillklockan är gjuten 1723 hos Gerhard Meyer efter att ha omgjutits två gånger - 1684 och 1694 - båda gångerna hos Hans Jacob Bierman i Stockholm. En tredje klocka, som numera används som tornurets slagklocka, är av medeltida ursprung. Den är odaterad och har endast ett gjutarmärke, men dess form tyder på att den gjutits omkring år 1400.

Församlingshemmet

Strax söder om Rasbo kyrka ligger Församlingshemmet. Det uppfördes 1993 som en direkt följd av kyrkans den närbelägna Sockenstugans utrymmen inte längre räckte till, bl.a. för den ökande barnverksamheten. Församlingshemmet utnyttjas ofta för sammankomster av olika slag, i kyrkans egen regi, av föreningar och av enskilda församlingsbor.

I Församlingshemmets stora sal på den norra väggen finns en 2,8 x 1,7 meter stor mosaikbild, föreställande Rasbo kyrka. Den har skapats av konstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, bosatt i Uppsala men med rötter i Rasbo. Bilden togs vid invigningen och visar ärkebiskop Gunnar Weman som invigningstalar. I bakgrunden ses konstnären själv.