Kyrkans byggnadshistoria

Enligt traditionen låg den första kyrkan i Rasbokil inte på den nuvarande platsen vid ån strax söder om Tibble by, utan i trakten av Ingvasta. Strax norr därom, vid Lunkelbacken, fanns en källa som rann mot norr och denna plats kan ha utgjort offerplats i äldsta tid. På en sådan "helig plats" kan mycket väl också den första kyrkan ha byggts.

År 1303 företog ärkebiskop Nils Alleson visitation i "Resbokil" (Rasbokils socken) och i "Resbohundære" (Rasbo socken) och från år 1316 är antecknat att ärkebiskop Olof besökt kyrkorna i Resbo och Resbokil (socknen kallas då Killunga Sokn). År 1344 nämns Rasbokils kyrka för första gången i Uppsala domkyrkas register.

Själva stenkyrkan uppfördes i slutet av 1400-talet. Kyrkans murar vilar på en bädd av tjocka ekstockar som lagts korsvis i två lager och som sträcker sig långt utanför de närmare två meter tjocka kyrkmurarna. Eftersom kyrkan står på gammal sjöbotten (Kilsån flyter strax norr om kyrkan) var stocklagren förmodligen nödvändiga för att säkra den fortsatta byggnationen.

Rasbokils kyrka har uppförts som en salskyrka, 23 meter lång och 8,4 meter bred. I koret finns ett enkelt kryssvalv, som skiljs från resten av kyrkan med en kraftig triumfbåge. Vapenhuset är 4,1 meter långt och 4,9 meter brett (innermått), medan sakristian är fyrkantig med 4,4 meter långa väggar. Den ursprungliga kyrkan hade förmodligen jordgolv. De praktfulla stjärnringsvalven i långhuset har förmodligen byggts till senare.

Kyrkogården omgavs av en bogårdsmur med stiglucka, allt uppfört i gråsten med överbyggnad av trä och spånat tak. Anteckningar från mitten av 1600-talet talar om två öppningar i kyrkogårdsmuren, en stiglucka i öster mot landsvägen och en i väster, den senare förmodligen avsedd för ägaren till Årby. 

Klockstapeln var ursprungligen placerad i det sydöstra hörnet av kyrkogården.

Kyrkomålningar

Rasbokils kyrka fick sina kalkmålningar utförda på våt puts i början av 1500-talet. Man har inte lyckats identifiera den s.k. "Rasbokilsmästaren", men han har troligen kommit från Tyskland. Två sköldar som målats ovanför sakristians dörr tyder på att arbetet bekostats av dåvarande vice lagmannen i Uppland och riksrådet Lars Tomasson Ulfstand på Årby och hans hustru Karin Ragvalsdotter. 

Hela kyrkan målades med bildscener i avgränsade fält skilda åt av schablonbårder. De ursprungliga färgerna var lysande: engelskt rött, cinnober, grönt, gult, blått, svart och brunt. Bland motiven finns Kristi dop, förklaring och underverk, passionssviten med 22 bilder, jungfru Marias dödsbädd och jordafärd, samt dramatiska bilder av yttersta domen. Korvalvets Nådastols-bild ger en bild av treenigheten: Gud lyfter sin döde son upp i knäet och den Helige Andes duva svävar över dem.

Ändringar och underhåll från 1700

Vid 1700-talets början hade man stora bekymmer med kyrkans valv och murar. År 1724 var kyrkan starkt förfallen, stenmuren hade rämnat på flera ställen och man befarade att hela kyrkan måste rivas ner till grunden om förfallet inte åtgärdades. År 1729 tillskrevs kungen om en stiftskollekt för att församlingen skulle klara av kostnaderna. Denna beviljades och en omfattande inre och yttre reparation genomfördes, bl.a. byggdes en läktare i kyrkans västra del och en ny bänkinredning blev färdig 1731 - den brukas än idag.

År 1757 fick kyrkan sin första orgel, skänkt av kapten Sternfelt och hans fru Kristina von Schaeffer i Västerberga. Sternfelt hade varit i rysk fångenskap tillsammans med Vilhelm Mauritz von Post på Årby och adlades efter hemkomsten.

Mot slutet av 1700-talet var kyrkan på nytt fallfärdig. År 1791 konstaterades stora sprickor på östra gaveln och norra sidan samt en rämna vid sydöstra hörnet. Sprickorna berodde på att en grav i koret (Årbygraven) hade grävts alltför nära kyrkans grund och "helt och hållet" orsakat sättningar i byggnaden. Vid den omfattande reparationen 1792-93 lades därför den aktuella korgraven igen - inga gravar fick därefter läggas närmare än två meter från kyrkans mur. Alltsedan dess har kyrkvalven hållit.

I samband med reparationen 1792-93 rappades kyrkan helt vit invändigt och predikstolen flyttades till den norra sidan (nuvarande placering). Ytterligare bänkar kunde därvid sättas in och och bänkinredning, predikstol och orgel vitmålades med gulddekorationer.

Vid sockenstämman 1793 beslöts att mura igen den västra stigluckan ta upp en ny stiglucka på södra sidan. Den tillhörande järnsmidda kyrkoporten brukas än idag.

Fuktigheten i sakristian hade länge vållat bekymmer och 1830 beslöts att åtgärda detta genom att höja murarna en dryg meter och fylla upp golvet till samma höjd som golvet i kyrkan. Samtidigt vidgades sakristians fönster och försågs med järnluckor, sakristians dörr breddades och gjordes högre och nytt golv lades in.

År 1872 rappades hela kyrkan utvändigt och målades invändigt. Ända fram till dess hade gråstenen i murarna varit synlig och markerad av den tidigare fogstrykningen.

Inredning och äldre inventarier

Dopfunten av gotländsk sandsten med skulpterad fot har troligen tidigare stått i kyrkans västra del.
En ljuskrona i mässing anses vara från 1500-talet.
Predikstolen är tillverkad av Berendt Siefvertsson i Uppsala och skänktes av Jurgen Schildt år 1648 efter hans återkomst från 30-åriga kriget.
Orgeln beställdes hos orgelbyggaren P. Z. Strand år 1827 och invigdes 1829. Den gamla orgeln (från 1757, se ovan), som var "skröplig och gisten", såldes på auktion.

Klockstapel och kyrkklockor

Den äldsta kyrkklockan i Rasbokil fanns i klockstapeln i kyrkogårdens sydöstra hörn, och var förmodligen ganska liten. År 1721 lämnades klockan för omgjutning till Madame Meyer i Stockholm - den gjordes därvid större och tyngre (ca 400 kg). År 1743 antecknas att klockkläppen vid den s.k. Kungsringningen gått tvärt av, och att den lagats av smeden i Fornby.

Vid mitten av 1700-talet ville församlingen införskaffa ytterligare en kyrkklocka. Den gamla klockstapeln var då för liten och en ny klockstapel byggdes därför på Skallberget invid Helgeby (på "prästbordets" mark). Klockstapeln stod färdig 1746 och den gamla klockan flyttades dit. År 1752 inköptes en mindre klocka om ca 60 kg från Elfgärde. Fjorton år senare (1766) skickades den för omgjutning till klockgjutare Eric Hillström i Gävle - därefter vägde den ca 225 kg. Denna klocka är alltjämt i bruk och bär inskriften:

"Guten utti Probstens Mag. Petr. Walldners och Comministri Nicol. Leufstadij tid 1766. Guten i Gefle af E. Hillström. Kommen hit till mig hvar och en som Herranom tillhörer. EXOD. 32. v. 26."

Två år senare sprack den gamla storklockan och Hillström fick i uppdrag att gjuta en nästan dubbelt så stor klocka - ca 780 kg. Denna klocka har gjutits om 1792, 1804 och 1880 utan att vikten förändrats.